Sommarkrönika: "Pärmen"

I mitten av juni förra året var det dags för det som inte längre gick att skjuta upp, att rensa i alla mina gamla fackpapper. Någon månad tidigare hade jag sagt upp mig och all semester och inarbetat tid skulle göra sommarledigheten ovanligt lång, men innan dess tänkte jag göra en insats och lämna över ett någorlunda sorterat klubbarkiv. Och därför satt jag där, långt ifrån junisolen, i fackskrubben med ett bord fyllt med olika pappershögar som ständigt hotade att ramla in i varandra, alternativt drösa ner på nålfiltsmattan.

Någonstans i processen fick jag fatt i pärmen från den fackliga grundkurs jag gick 2011, ögnade igenom deltagarlistan och slogs av att en hel del personer jag sett som fackrävar hade gått samma kurs. Jag mindes att jag i början av min tid som förtroendevald brukade ta med mig pärmen till förhandlingar, inte för att jag egentligen hade för avsikt att slå upp någonting i den, utan mer som en form av passivt aggressivt hot. Kan säkert ha släppt den någon centimeter ovanför bordsskivan också för ännu större effekt. Fruktansvärt barnsligt, men det jag saknade i erfarenhet försökte jag väl kompensera med (tomma) gester, det är i alla fall min analys i dag.

Hursom. Det stod någonting på insidan av pärmen. Jag stannade upp i mitt Sisyfosarbete med pappershögarna och tittade på den mening som jag uppenbart tyckt vara så viktig att jag valt att skriva ner på den i övrigt helt orörda ytan. Just det! Att det också skulle vara för den meningen jag haft med mig min rekvisitapärm till olika konferensrum skulle passera gränsen för efterhandskonstruktion, men jag är övertygad om att jag ändå läst den och framförallt använt mig av den i otaliga förhandlingar. Till en början förstod jag den nog inte helt ut, men med lite perspektiv kan jag nog säga att det är en del av vad som format mig som förhandlare och något jag fortfarande tänker på, långt efter det att jag försökt påverka förhandlingsutfall med imposant kontorsmaterial. Och, vågar jag påstå, något som allt som oftast gett utdelning för mina medlemmar. I pärmen stod: ”Ett bud är alltid dåligt”.

Text: Jens Krey, ledamot i Journalistförbundets styrelse, ordförande för Journalistförbundets yrkesetiska nämnd samt nyhetschef på Läkartidningen

Läs gärna också Erika Wiman Snälls krönika.