Thomas Berglund, ordförande Journalistklubben SvD: Därför röstar jag NEJ
- Kongressen 2018 slog fast att SJF inte ska göra några eftergifter när det gäller anställningstryggheten.
- De nya reglerna försvagar det lokala facket rejält. Undantagen blir fler och en uppsägning ska nu bara ha “sakliga skäl” som grund, inte vara “sakligt grundad”. Det kan tyckas vara en lek med ord, men det är isåfall en lek som bedöms få stora och svåra konsekvenser. För den som hotas av uppsägning av personliga skäl är förslaget en katastrof. Ingen chans att hänga kvar, bevisa sin kompetens, få arbetsgivaren att acceptera att ålder innebär ett något lägre tempo.
- Det vi får när vi accepterar dessa långtgående försämringar kostar arbetsgivarna mycket litet. De skjuter till ett mindre belopp till TRR medan staten pyntar desto mer. De jublar över de utökade möjligheterna till undantag och förändringarna med avseende på driftsenheter, samtidigt som ett studiestöd till de drabbade också ligger i deras intresse. Arbetsgivarsidan kammar med den nya Las-lagen och huvudavtalet hem storslam, medan facket får nöja sig med ett tröstpris.
- Ett fackförbund kan i längden inte ständigt befinna sig på reträtt, pressat av en stark arbetsgivarorganisation och medlemstapp i de egna leden. Priset för eftergifter och kompromisser blir till sist högt. Det var inte länge sedan förbundet gav upp sitt guldägg, uppsägningstiderna i Gula avtalet. Även den gången var priset för arbetsgivarna mycket lågt. Medlemsavgifterna i SJF är höga, så höga att redaktionellt anställda journalister väljer Unionen av kostnadsskäl. Den nya Las-lagen, som klubbades häromdagen, kan vi inte göra något åt, men det är viktigt att markera att den inte har stöd från Sveriges journalister. Ska dagens medlemmar stanna kvar i förbundet, om blödningen ska stoppas, krävs ett förbund som tar den fackliga kampen.
- Det finns egentligen bara ett skäl att rösta ja, och det är om man anser att solidariteten med journalisterna i Public Service väger tyngre än försämringarna i huvudavtalet. Det är isåfall ett helt begripligt ställningstagande. Samtidigt är problemen i Public Service, med otrygga programanställningar och produktionsbolag, bara ett ytterligare exempel på facklig oförmåga. SJF har inte lyckats skapa acceptabla anställningsförhållanden inom ett avtalsområde, men det kan – enligt mig – inte tas som ursäkt för det som nu sker.
Läs debattartikeln: Dubbla skäl att rösta nej till Huvudavtalet
Foto:
Sara Carlsson
Johanna Lindblad Ahl, ordförande Journalistklubben SR: Därför röstar jag JA
- Visstidsanställda som idag inte har någon trygghet och hjälp med omställning via TRR när de måste sluta, får genom huvudavtalet stöd och hjälp i omställningen. Det här är en enormt fördel för alla visstidsanställda som bara på SR uppgår till över 20 procent av de anställda och som idag inte har den möjligheten. En del omfattas också av ekonomiskt stöd.
- Tillsvidareanställda får fortsatt trygghet och hjälp vid arbetslöshet via TRR vilket de annars förlorar.
- Man får högre ersättning om man sägs upp av personliga skäl och tvistar om anställningen.
- Man får högre ersättning vid studier via omställningsstudiestödet.
- Jag tror slutligen inte att Journalistförbundet kan förhandla ett bättre avtal än det som nu ligger på bordet. Även vid en sådan förhandling kommer det betyda att vi måste ge något för att få något och jag tror inte det skulle resultera i något bättre.
Läs debattartikeln: Därför röstar vi ja i medlemsomröstningen